Viktpressen

Jag har mer eller mindre levt med en viktpress hela mitt vuxna liv. Det var först i högstadiet som jag verkligen märkte att jag var större än de andra. Inte så mycke, bara en storlek eller två, men ändå större. Jag märkte det, andra märkte det, killar märkte det. Första gången jag verkligen fick en kommentar om det som jag tog illa vid mig av var när jag va med mina vänner på Drag, ett disco för ungdomar som inte finns längre. Jag minns det än idag o jag va/är definitivt inte den enda på denna jord som känner denna press. Jag hatar när jag märker att folk pratar med mig för att de tycker synd om mig. Särskilt killar. De är inte alltid medvetna om det själv men likt förbannat gör det. Det är så tydligt det där förstående leendet och huvudet på sne. De lyssnar inte på vad jag säger utan känner att de gör dagens goda gärning. Eller så hälsar de inte ens. Kommer inte ihåg en. Lägger ingen vikt vid mina ord.
  Nu ligger jag här i soffan, sjuk, med en putande mage o dubblehaka som tar i när jag tittar på datorskärmen nu när jag skriver o längtar efter en operation som kommer hjälpa mig. Som kommer ge mig det redskap jag behöver för att få bukt med det här. Jag har lätt för att lägga på mig. Jag är sockerberoende. Jag skäms när jag går utanför dörren. Jag vet hur folk tittar och vad folk tänker, jag har samma tankar. När jag ser mig på foton kan jag knappt tro att det är jag men det är det. Hur kunde jag låta mig förfalla på detta vis? Kroppen ska ju vara ett tempel. Det finns två svar. Jag är känslomässig ätare så när en grej hände som jag kallar för incidenten kunde jag inte sluta äta. Jag är sockerberoende. Alla som har nån form av beroende vet hur jobbigt det är. Doktorerna jämför sockerberoende med heroinberoende. Att det är lika jobbigt att bli av med.
   Jag har testat nästan all form av bantning. Jag vet precis vad jag ska äta men ändå går jag bara upp i vikt. Där kommer mitt beroende. Det första steget är ju att erkänna det. Det har jag gjort. Andra är att få hjälp/behandling. Har hittat nada. Inte nånting. Har pratat med doktorer. Det finns INGENTING! Är du underviktig finns det. Men inte för övervikt. Det enda som finns är operation. Jag har nu valt detta. Jag vägrar att erkänna att vikten har vunnit. Jag ska vinna o alla knep är väl tillåtet i krig o kärlek.

Tydligen är det detta idealet som är det rätta. Bilderna är tagna av olika fotografer på olika modeller som idag jobbar. De får mig att tänka på de hemska bilderna på koncentrationslägerfångar.

Någonting som vi aldrig vill ska upprepas igen någonsin efterliknar våra modeller? O det är inte hälsosamt heller. Den här kvinnan är ett offer för anorexia.

Hon dog 28 år gammal av sviterna från sin anorexia. Hon heter Isabelle Caro.
 Jag blir 28 i år. Jag vill inte bli anorektiker.

Vissa modellargenturer har nu börjat med att modeller inte får väga mindre än så och så. Det är bra. Tyra Banks med sin Top Model poängterar hela tiden att de inte får väga för lite och har PlusZize modeller med. Hon själv pendlar i vikt.

Så med denna pressen kämpar jag för att gå ner i vikt och inte hamna på ett sjukt spår. Jag hoppas verkligen att allt går som det ska. O att jag kan sluta gå ner i vikt i tid så att säga. Det är en fin linje mellan att vara sjuk och frisk o jag vill gärna hålla mig ifrån den linjen med lite marginal.
Jag vill vara frisk.