Jag idag.

För några år sedan, för ca 4.5 år sedan, så råkade jag ut för en traumatisk händelse som gjorde att hela min värld vändes upp och ned.(Jag tänker inte gå in mer på den här så vill ni veta vad det är går det att fråga på fb.) Men för mig var händelsen världsomvälvande. Jag mådde otroligt psykiskt dåligt och i början hade jag två psykologer och en kurator till min hjälp. Första månaderna minns jag knappt. Allt är som en dimma och jag kan inte komma ihåg saker mer än några fragment. Dock minns jag tydligt hur de avbröt min svetsarutbildning mot min vilja. Men som jag idag kan se va ett väldigt klokt beslut. Jag tänkte inte rationellt och hade inte klarat av att fullfölja den.
Året efter detta, incidenten kan vi kalla det, fick jag av arbetsförmedlingen börja med något som heter arbetsprövning. Det är att vi skulle se hur mycket arbete jag klarade av. Jag började klä om möbler på Haldahuset här i Halmstad och jag kan säga att det nog är det som mest räddade mig. Jag hade helt plötsligt en anledning att gå upp på morgnarna. Jag började äta igen. Jag började se ett ljus och jag stormtrivdes. En man som heter Mariann tog mig under sina vingar och jag minns våra livliga diskussioner med ett leende på läpparna. I början förstod jag inte ett ord av vad denne gamle gubbe sa men det ändrade sig snabbt. Vi hade kul och skulle du sitta i en några meter lång soffa i rådhuset kan jag glatt säga att jag va med om att klä om den. Jag har idag en fotölj som jag klädde om, band nya fjädrar, tog ut vartenda av de 500 spikarna som höll fast tyget själv. Det är en 50-tals fotölj som såg för jävlig ut men som i dagsläget är hel och fin. Precis som jag fick den omvårdnad och en andra chans.
Efter ca 6 månader bestämde vi att jag var klar med arbetsprövningen. Jag var redo för världen igen så jag började jobba på Hagöns Camping. Ett sommarjobb jag haft tidigare och som fast det var tungt fysiskt är ett väldigt lätt jobb. Jag slet som ett djur och belönades med en chef som tyckte att vad jag än gjorde var det fel. Jag och en arbetskamrat sa upp oss med omedelbar verkan. Ibland går det inte att ta hur mycket skit från en chef som helst. (under denna tiden, som nu är ett år sedan incidenten, tampades jag med det rättsliga. Att få rätt. Det var även då meningen "Lyckan att bli trodd" började dyka upp i tankarna. Jag gick även ner från två psykologer och en kurator till bara kuratorn. Samtidigt började jag med antideprisiva. Ca ett och ett halvt år efter incidenten fick jag beskedet att även om man blir trodd betyder inte det att man får rätt fast man har det. Det tog lite smått knäcken ur mig)

Jag har sedan dess tampats med mig själv och vägrat ge upp! Vissa saker har jag fått avsluta för att de helt enkelt var för jobbiga känslomässigt och tog för mycket av min energi som jag behövde till för att bygga upp mig själv med. En av de sakerna var när jag tog beslutet att inte vara med i Brockhusengänget ett år. Det gjorde för ont i hjärtat och jag klarade det inte.
Jag blev även mer inåtvänd när det gällde det känslomässiga. Jag drog mig undan folk. Sitta och umgås på en fest var inga problem men kom det nära mitt hjärta så var där en mur. Vissa klarade inte av det och kunde inte förstå och orkade inte stanna kvar. Det ledde till mer misstro när det gällde tilliten till andra.
Jag fick även lära mig att detta är det värsta som har hänt mig, det värsta som kan ha hänt dig är en helt annan sak men det är det värsta för just dig. Det går inte att mäta med andra vad som är värst för båda är det ur just ens egen synvinkel. Det är även svårare att sätta sig in i andras situation än vad jag har trott så människor som är duktiga på det är genuint vänliga varelser som man ska vara rädd om.

Under dessa år så har jag skrattat, gråtit, bråkat you name it. Jag har blivit självisk, kall, hård och oberäknelig. Jag har lärt mig att det är bara jag som sätter mig i första hand. Gör inte jag det så är det ingen som gör det. Precis som att det är ingen annan än du som sätter dig i första hand. Och faktiskt, det är som ordspråket, älskar inte du dig själv så kan ingen annan heller älska dig. Är inte du viktig för dig själv är inte du viktig för någon annan heller. Det låter bryskt och hårt men så är det.
Jag fick lära mig meningen med att vara ärlig mot mig själv. Kunna säga nej, det här vill jag inte eller nej, detta vill jag. Jag har genom detta blivit väldigt egocentrisk och självisk men ibland frågar jag mig själv, är det för att jag verkligen är det eller är det för att folk runt omkring mig var så vana vid att jag alltid har ställt upp alla tider på dygnet och på nästan allt? Jag själv tror att det är en blandning av båda så jag jobbar med mig själv om att bli mer ödmjuk. Det är väldigt svårt men jag tror det går åt rätt håll.

Men tillbaka till det jag pratade om. Min tid sen incidenten. Jag har jobbat, försökt få stanna kvar, har idag insett att jag undermedvetet gjort att jag inte fått stanna kvar för varför skulle jag lyckas i något? Jag bröt den trenden förra året och är väldigt glad över det. Jag gjorde klart och fullföljde min utbildning som tigsvetsare. (Sen att jag inte kan jobba som det för att jag inte fick tag i praktikplats är en annan femma. Enligt arbetsförmedlingen, som bekostade utbildningen, och Lernia, där jag gick den, så är jag klar och då får jag väl se mig som det.)
Det var även förra året, typ i januari när jag började utbildningen, som jag verkligen kom ur mitt komastaduim efter incidenten. Och det var hemskt! Bland det värsta jag varit med om för då såg jag vem jag var och vem jag blivit och det var ingen trevlig syn. Börja lära sig älska sig själv är ingen kul sak och det tar tid. Det går inte på en dag och det krävs stöd för det. Jag började även märka hur stor jag hade blivit. Något som jag innan undermedvetet såg som en sköld, en anledning till att andra inte ville ta i mig ens med en tång, blev nu bara en stor tung börda som jag ville komma ifrån. Jag blev tvungen att komma ur denna kropp. Detta var inte jag även om jag alltid varit mullig. Nu var jag grotesk. Jag började med bantningskurer och nu mer helhjärtat än innan. Jag skämdes över mig själv! Komma ur depressionen var som att ridån åkte upp och där stod jag naken framför en spegel och jag gillade inte det jag såg. Jag kunde inte tro att jag gjort detta mot mig själv. Tyvärr insåg jag rätt snart att jag var gravt sockerberoende. Jag klarade inte själv att ta mig ur det och det finns ingen medicinsk hjälp för det förutom operation. Men skulle jag våga ta det steget? Var jag tillräckligt modig? Jag bestämde mig för att det var jag. Jag vågar detta och jag gör det för mig själv. Jag vill en dag kunna se mig i spegeln och gilla det jag ser rent fysiskt. Jag vill en dag kunna få barn och jag vill inte dö en för tidigt död pga följdsjukdomar. Det kollades BMI. Gränsen för att få op ligger på 35, jag hade 39. Det klassas som fetma. Inte övervikt utan fetma. Bara några kilo från grav fetma.
Jag förstår alla som sa att jag ser inte så stor ut, de gjorde det för att vara snälla. Jag har själv sagt det till andra. Ett klassiskt exempel är ju när någon klippt sig och det ser för jävligt ut och man säger att det inte ser så farligt ut. Men jag såg stor ut och jag mådde inte bra av det varken fysiskt eller psykiskt.
Jag fick operationen. Jag fick en möjlighet och jag ser det som en andra chans. Jag har nu gått ner till BMI 27 som klassas som övervikt. Det är ca 28 kilo och jag har ca 7 kvar till normalvikt. Jag vill ner 10 så att jag vid jul kan pendla ett kilo utan dåligt samvete. Jag har inte heller samma sötsug längre. Det kan gå dagar utan att jag saknar det eller ens tänker på det (morot och ölkorv är numera mitt godis) och när jag bakar så är det ofta jag inte provsmakar. Jag bakar till andra, jag bakar för att det är roligt och för att jag gillar att höra att jag gör det bra. Det får mig att slappna av ungefär som att min svärmor slappnar av när hon plockar bär, som en vän som går otroligt långa promenader med sin hund osv.
Att blanda ihop ingridienser som sedan ska tillagas för att sedan monteras och dekoreras är en underbar process. Den är lite som att tex bygga ett hus som sedan ska möbleras och tapetseras. Jag behöver inte bo i huset, det är själva resan som är det intressanta för mig.

Idag, nu lite mer än 4.5 år sedan incidenten, kan jag säga att jag mår bättre än på många år. Jag har blivit tillsammans med mannen jag älskar och vi har varit det i nu nästan 3 månader. Jag studerar på komvux för att till hösten studera till förskollärare. I sommar ska jag spela teater med människor som i mina ögon är helt underbara och som jag ännu inte riktigt lärt känna. Förhoppningsvis ska jag flytta ihop med min älskade och om några veckor ska vi hämta hem en norrbottenspetstik på ca 12 veckor. Jag ska även detta året klara av körkortet. Det är ett måste om jag ska kunna bo i skogen och studera på högskola. Sen är det ett måste för mig. Det känns som att detta är mina planer detta året och det räcker gott och väl. Det kommer hända tillräckligt mycket ändå. Och jag mår bra nu. Så bra att jag har avslutat med mina antideprisiva.

Detta är det mesta som har hänt mig de senaste åren och som jag vill skriva om här. Det har hänt otroligt mycket mer men det kan vi prata om en annan gång.
Anledningen till att jag skriver detta är att trotts motgångar som gör att man skakas ner i grunden så kan man ta sig upp. Jag är själv ett bevis på detta och kan jag kan andra. Det finns andra som varit med om tusen gånger värre saker, som är det värsta för dem, och de har klarat sig. Det finns alltid hopp och alla är värdefulla. Sen finns det ju självklart undantag men jag är säker på att du inte är ett av dem. Det är du som själv väljer hur du tar dig ur saker och vad du väljer att göra med dem.
En annan anledning är att jag har nu i några år, sen incidenten, fått höra många kommentarer om att det inte blir nånting med mig. Att saker inte händer och att jag misslyckats. Folk har en tendens att glömma vad jag har varit med om och att det är först förra året som jag kom ut ur depressionen. Att bara för att de har glömt så har inte jag. Den 9 augusti kommer tyvärr för alltid vara en dag i almanackan som jag vill stryka men jag har någorlunda lärt mig leva med det. Likadant som att jag måste lära mig leva med att jag troligtvis aldrig kommer kunna förlåta dem.

Men tänk på det nästa gång ni ser något som det inte verkar bli något av, det kan vara något som ligger bakom. Dra er inte undan utan fråga vad som är fel istället. Om just du kan göra något. Avfärda inte personen som en odugling och snacka inte skit bakom ryggen. Kom inte med gliringar och pikar. Det är bara otrevligt och det är otrevliga människor som gör så.

Alla har vi ett bagage som är just det värsta för oss men vi har alla medel och valet att kunna få det att bli det bästa. Hade inte detta hänt mig hade jag inte varit den jag är idag och jag hade inte haft de målen i livet som jag har. Idag kan jag se mig i spegeln utan att skämmas över den jag är och hur jag ser ut.

Tjing