Igår natt

Jag kommer aldrig ihåg rätt term för vad man kallar natten till idag. Är det igår natt? I varje fall. Jag hade lagt mig rätt tidigt, glad över att kommit överrens med min ena lärare att jag skulle plugga hemma imorgon (idag). Febern hade mig i ett järngrepp men kunde ändå inte sova. Sen min storebror varit på sjukhus o intensiven så har jag spänt musklerna i kroppen så hårt på dagarna att när jag ska slappna av på kvällen i sängen gör det ont. Främst i armar och ben. När jag väl slappnat av så går det bra.
  Jag hade nog sovit i en timme då jag vaknar av en duns i lägenheter bredvid min. Det va en sån där duns som man bara känner i hjärtat att det där va ingen bra duns. Det va inte bara något som ramlat ner utan det va nåt hemskt. Några sekunder, som kändes som minuter, hördes en mörk utländsk röst som förtvivlat ropade "MAMA" flera ånger. Jag kunde inte förstå vad som sades efter och jag började tro det värsta, att kvinnan var död.
  Jag hörde hur någon sprang ut i trappuppgången och några minuter senare hörde jag en svensk kvinnoröst. De måste va ambulansen! Sen hörde jag en äldre kvinnoröst som lät som om hon hade ohyggligt ont. Det skar i själen. Jag kunde inte förstå vad de sa men hon levde.
  Jag hörde hur snabba steg sprang ner för trappan o sen upp igen. Jag hörde kvinnans ohyggliga, smärtsamma stön när de antagligen la henne på båren o sen gick ner igen. Det hördes inga sirener tack och lov.

Denna natten fick mig att tänka på hur plötsligt något kan komma. Det hörs en duns, en person ramlar ihop, o sen kan det vara helt slut. Jag har haft många de senaste åren som dött som jag bryr mig om. För många. Men denna händelse, som jag hörde genom en tjock cementvägg, fick mig att känna fasa för vad komma skall. Mina föräldrar är nu vad man räknar som gamla. Min storebror har inte för så längesen varit på intensiven. Det jag kände för några år sen, att allt löser sig, känner jag inte idag utan jag känner en stor rädsla över att mina allra närmaste o käraste kommer försvinna. Att det är en regel utan undantag. Jag hoppas rent själviskt att jag kommer dö före någon i min familj, samtidigt som jag inte vill dö. Jag är inte färdig med mitt liv än. Jag har precis tagit det i besittning efter några års dvala.

Livet är viktigt. Det är det enda som vi verkligen kan säga är vårt. Mitt liv är mitt liv och det kvittar vad du gör med det, för det är fortfarande mitt.

Ovet and Out