Det är min utbildning jag tänker på. Jag trampar vatten känns det som och trotts Lernias miss vill inte arbetsförmedligen ställa dem till svars. Jag skulle kunna göra det själv men om jag skulle få tag på en praktik så är det ju på Lernia jag måste ta licensen sen o det är ju inte bra att bita handen som föder en eller va man nu säger. När det gäller jobbfronten är jag en aning deprimerad. Har mailat min arbetsförmedlare, igen, eftersom det i princip inte går att få tag i han på telefon.
Nåt som är kul är att jag träffar en kille. Vill inte säga mer än så men jag gör det o nej mamma, jag kommer inte svara på några som helst frågor.
Körkortet är nu igång. Första lektionen avklarad o den gick mycke bättre än förväntat. Dock måste jag skjuta på mitt mål om att få det klart pga pappertrassel men det kommer bli taget. Ska köra nästa vecka igen o veckan efter osv. Har en riktigt bra körlärare o det känns som att jag gjorde helt rätt med att byta körskola o lixom göra en clean break. Börja om från skratch. Känns bra.
Viktnedgången går super och peppar peppar, inga komplikationer än. Har numera gått ner 16 kilo o det fortsätter neråt. Det är roligt.
Men så e det de här me jobbgrejjen. Det kan verkligen sänka en regält. Jag vill inte ge upp men det börjar kännas som det rätta o gå vidare. Att ibland måste man erkänna nederlag. Men samtidigt skam den som ger sig! Har jag kommit såhär långt så ska jag banne mig slutföra det! Enda problemet är att det inte är bara jag som kan fatta besluten just nu. Det är ett företag som måste anse att det är värt att lägga ner tiden på mig som det tar att ha mig som praktikant. Att det är värt det. Att jag är värd det. Jag anser det men efter alla nej, vi har inte tid så börjar det krypa in genom skinnet. Det börjar sätta sig o det vill jag inte.
Tjing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar